Jag hade varit singel länge när vi började träffas. Han tog mig med storm minst sagt. Jag var skeptisk, men smälte i tackt med att hans uppmärksamhet haglade över mig, något jag inte var van vid.
Sen kom barnen in i bilden sakta men säkert. Över förväntan. Det blev en lyckoträff. De små lekte tillsammans. De stora trivdes. Det blev bättre än jag vågat hoppas.
Sakta men säkert började jag våga tänka framåt, en gemensam framtid. Tänk om det skulle gå?
Några månader in i förhållandet berättar han om sina problem, sitt sexmissbruk. Hur han för några år sen utvecklat det, och sökt hjälp. Hur han gått på möten och fått hjälp. Hur dåligt han mått över han haft det, men inget han hade nu. Det var över.
Varningsklockorna ringde inne i mig. Vågar jag? Kommer han få återfall? Kommer jag orka det? Men mina känslor var så starka, intensiva, och jag kunde inte stå emot honom och vad vi hade. Det var ju ett avslutat kapitel och han hade ju gått behandling.
Tiden gick. Misstankarna om att något inte stod rätt till kom. Det var bilder på sociala medier som verkade misstänksamma. Selfisar han la ut från när han låg i sängen, men det där är ju inte han säng? Kartan på snap som visade han var nån helt annan stans än han sa han var. Kommentarer på hans inlägg på fb som verkade väldigt suspekta.
Sen tar han bort att han har ett förhållande med mig på Facebook. Varför undrar jag? Efter många om och men får jag höra han har kolleger som reagerat på mitt utseende. Jag var inte tillräckligt snygg för att vara med honom enligt dem. Han som var pt, gyminstruktör, han kunde ju få vem som, vad skulle han med nån som mig till? Så därför tog han bort det.
Jag skämdes. Anklagade mig själv för mitt utseende, min övervikt etc. Klart han inte vill synas officiellt med mig,,,
Sen kom det. En tjej han träffat skickar ett medelande till mig och berättar hon varit med honom och att han nu dumpat henne och hon ville jag skulle veta.
Jag grät, skrek, var vansinnig. Han var förtvivlad, berätta han fallit in i sitt missbruk, grät och bad om förlåtelse, förståelse.
Det tog ett tag, men jag kunde inte lämna. Jag älskade ju honom. Och han lovade ta tag i sina problem igen. Jag ville tro honom. Jag ville tro på oss.
Så svag var jag.
Så svag försöker jag inte vara nu.
Men det tar på krafterna. Krafter han tagit ifrån mig de senaste åren. Och det kommer ta tid att återfå.

 

queenbee

7 januari 2020 14:46

Är du fortfarande kvar hos honom?

http://queenbee,bloggplatsen.se

lonly

7 januari 2020 16:07

Ja, men försöker ta mig loss.
Svårare än det låter

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag försöker öka disstansen mellan oss. Det är så svårt. Många hade aldrig förstått. Men har man trampat över sin egen moral, sina egna principer och värderingar sååå länge, är det svårt att sluta. Jag har ursäktat ditt beteende så länge, att jag kn...

Vi har en bra helg, vecka, månad. Jag känner hur vi kommer närmare varandra, hur allt känns starkare, tryggare. Vi pratar hela nätterna. Ibland i varandras famn, ibland genom telefon. Det är vi mot världen. Nått annat finns inte. Vi pratar framtid, ö...

Det har gjort ont Att stå och diska vinglas hemma hos dig och inse det var glas från dina dejter med andra. Men jag teg och blunda. Det har gjort ont Att se andra skicka hjärtan och flörtiga kommentarer till dig på sociala medier, och inse det va...

Jag försöker ta mig loss. Som att trampa i cement Och det är först nu, först när jag försöker det, jag verkligen förstår hur hårt du hållit mig i ditt grepp. Jag tar ett steg bort och du blir fullständigt vansinnig. Frustrationen sprutar ur dig. ...

Det är jobbigt att inte veta, inte ha en full bild av allt som pågått. Vist har jag vetat mycket, men långt ifrån allt. Det är svårt att förlåta, när man aldrig riktigt får en ursäkt. Bara en orsak, en förklaring. En giltig sådan, men ändå ingen urs...