Du är manipulativ. Det har du själv berättat om. Hur du använt manipulation för att få ut vad du behöver. Spelat på folks känslor för att få utlopp för ditt missbruk. Det har varit/är ditt vapen, ditt verktyg.
Så var hamnar jag? Är jag också manipulerad?
Är dina känslor för mig sanna eller är det också bara ord. Ord för att rädda dig själv, för att behålla oss, en trygghet, för barnens skull, för din skull?
Du har använt samma ord till andra som du sagt till mig,,, är det för att det är ord som inte betyder nått? Inte för dem, inte för mig.
Hur ska jag veta vad som är sant nu? Vad är äkta? Vad är tomma fraser du vet fungerar?
Finns det ett oss nu? Eller har jag kommit farligt nära sanningen så nu måste du sparka på mig när jag ligger? För det gör du. Om och om igen.
Du är arg, ledsen frustrerad.
Jag är frågande, tveksam, orolig.
Vad utsätter du mig för? Vad utsätter jag mig själv för?
Kommer det finnas ett liv utan missbruket, utan ständig närvaro av andra i vårt förhållande? Eller är deta vårt liv?
Du sparkar, jag viker mig.
Bara denna gången också, det är mig han älskar egentligen,,, eller?
Är allt bara ett spel?
Är jag bara lurad, manipulerad.
Försöker minnas hur vägen hit gått, men det är svårt. Allt har skett gradvis. Centimeter för cemtimeter har gränserna för vad jag accepterar flyttats, tänjts, tills jag tappat fotfäste och inte längre vetat om jag tycker det är okej eller du som får mig att tycka det är okej. Manipulerat mina egna värderingar,,,
Jag har tappat fotfästet, får inte luft, drunknar i frågor och förvirring.
Och den jag vänder mig till för svar kan jag inte lita på.
Läste på nätet att vara partner till en sexmissbrukare är sak samma som att vara utsatt för psykisk misshandel.
Jag trodde inte orden när jag läste dem.
Nu gör jag.

Jag önskar du förstod hur ont det gjorde i mig att du fick mig att ifrågasätta mig själv. Det är nog det faktiskt som gjort mest ont. Att förstå, inse, veta, fråga,,, och bli kränkt.
Få slängt i huvudet att jag har fel, att jag missförstått, att jag tror nått som inte stämmer. Och fast jag vet sanningen börjar jag ifrågasätta mig själv mer än dina ord. Börjar tvivla på mina egna sanningar och låter mig manipuleras av dina lögner.
Varför?
Varför står jag inte fast när jag vet och förstår?
Kanske för att jag så gärna velat att vi skulle vara utan dina problem.
Kanske för att dina lögner passar min önskebild av framtiden bättre än mina sanningar.
Om jag bara viker mig denna gången också, kanske det är över sen?
Men det är aldrig över. Det tar aldrig slut. Jag vet det inom mig, men står inte ut med tanken på att deta kanske är hur ett liv med dig kommer se ut. Ständigt otrohet. Ständig närvaro av andra. Aldrig ett bara vi.
Hur ska jag klara det?
Kommer jag klara det?
Hur mycket av min egen person måste jag ge upp för att stå ut, för att orka?
Kommer jag någonsin vänja mig vid att aldrig våga tro.
Kommer jag tillslut inte alls våga tro på min magkänsla, kommer allt bli en stor förvirring? Kommer dina svek slå hål på min tro på mig själv?
Hur mycket är kärlek värt?
Just nu,,, tydligen mitt eget liv.

Du trampar på mig med dina lögner, och jag bara ligger kvar.
Hoppas att jag ska kunna älska dig "frisk"
Om jag bara anstränger mig mer, bekräftar dig oftare, är tydligare med mina känslor, kanske jag räcker, då kanske jag lyckas.
Men varje nederlag är en ny smäll mitt i ansiktet. Det räckte inte denna gången heller.
Varje lögn blir en ny bekräftelse att jag inte duger. Oavsett vad jag gör så duger jag inte.
Inte tillräckligt.
Du försvarar ditt missbruk med lögner, för att rädda dig själv.
Jag försvarar ditt missbruk med självförakt, för att rädda dig.
Ingen försvarar mig. Ingen räddar mig.
Jag tar smällar, och hoppas det snart ska vara över.
Att älska någon med aktivt missbruk är nog det mest självdestruktiva man kan göra. Det vet jag. Det visste jag sen innan.
Ändå,,,
Kommer jag någonsin räcka?
Kommer jag någonsin känna jag duger?
Kommer vi räcka?
Eller är såren som skapats för djupa, för infekterade?
Kommer du någonsin förstå hur mycket du skadat mig?
Slits mellan illska och kärlek från minut till minut. Mellan hopp och förtvivlan från en stund till en annan.
Allt jag vet kan och tror får du mig att ifrågasätta, misstro, även när jag vet jag har rätt. Så mycket älskar jag dig. Så mycket vill jag vara älskad av dig.
Jag önskar jag älskade mig själv på samma sätt.

Ibland önskar jag du hade ett alkoholmissbruk istället. Så det hade varit alkohol vi skulle undvika, utesluta. Det hade jag vågat säga högt. Det hade folk förstått, vetat vad det var. Vist hade dom tyckt det var märkligt jag orkat det, men ryckt på axlarna över att det var min huvudvärk vad jag valt.
Eller drogmissbruk. Då hade folk kunnat relatera till det. Vetat någon som haft det, läst om det, hört om det m.m De hade tyckt det var tragiskt och undrat hur det kunnat gå så snett, himmlat med sina ögån åt att jag velat tro du kommer komma ur det.
Eller spelmissbruk. Det hade folk kommit med historier om släktingar/vänner de vet tyvärr suttit fast i det kaoset. Berättat hur mycket de förlora, hur mycket familjer blivit av med, vilka förluster barn i de situationer lidit. Och varnat mig för att stötta dig med pengar.
Men sexmissbruk,,,,
Det vågar man knappt säga högt. Folk tror inte ens det finns. Och finns det så är det vidrigt, äckligt, absolut inget man pratar högt om. Och hade de vetat hade dom inte haft nån förståelse alls för att jag stannat. De hade krävt jag lämna. De hade dömt ut dig, mig oss,,,
Jag hade stätt ännu mer ensam än jag gör nu när ingen vet. När jag bara tar alla smällar av det, utan att kunna söka tröst av någon. Utan att kunna ventilera med någon.
Det är en sjuk sitta.
Inte bara för dig.
Jag blir sjuk.
Vi blir sjuka.
Ditt missbruk förgiftar vårt liv,
Och jag har ingenstans att hämta andan.

Det gör ont när du ljuger för mig. Det svider som knivar i mitt bröst. Och när jag söker din blick och du bara fortsätter lögnerna, vrider du om knivarna 1000 varv. Jag vet att du ljuger. Jag fattar och ser. Men låter dig tro jag går på dina genomskinliga historier. Låter dig tro du lyckats. Det har du på sätt och vis också. Du har än en gång lyckats få mig att vika för mina principer. Än en gång har du fått mig att gå med på något jag i vanliga fall aldrig skulle göra. Jag låter ditt missbruk styra mitt liv, min värld.
Jag är mot min vilja medberoende. Låter dig tro du kommer undan. Men egentligen lurar vi varandra. Du ljuger för mig, jag ljuger för mig själv.
Låtsas det inte gör något.
Men det gör något. Det gör allt. Det gör ont, det förstör mig, bryter ner mig, knäcker mig.
Mitt självförtroende, min självkänsla, min tro på mig själv,,, allt är borta. Och jag låter dig ta det.
Ditt missbruk, har blivit vårt missbruk.
Det var inte deta vi ville ha. Är deta det ända vi kan få?
"Han kommer aldrig att bli frisk från missbruket, bara hålla eller inte hålla sig nykter", det kommer alltid finnas hela livet"
Är deta mitt liv nu?
Jag blundar och andas. Undrar vad jag egentligen vill, och vad du fått mig att tro att jag vill.
Vem är jag utan dig?
Vem är jag med dig?
Är deta början eller slutet?
Vem vet,,,

Ensam

Tror aldrig jag känt mig så ensam i hela mitt liv. 

Jag har folk runt mig som bryr sig om mig, som vill hjälpa i, stötta mig. Men hur ska jag våga berätta vad som händer? För har jag väl sagt det, vet jag vad det betyder. Jag kommer inte längre ha nått val mer än att lämna. Alla kommer drömma mig, drömma honom, drömma oss,,,

Allt jag drömt om, önskat, velat kommer vara borta i samma stund som jag öppnar munnen. 

Så jag tiger. För hans skull. För min, vår. 

Jag vill fortfarande tro att det finns en chans. Att allt inte varit bortkastad tid. Deta jah livade mig själv att aldrig mer göra. Here we go again,,, 

Och ändå, trotts jag övergett mina egna principer, trampat över min egen morals gräns, svalt mer kränkningar än jag kan räkna, blir min vilja och lojalitet ifrågasatt,,, 

Vad gör jag deta för?

Vem gör jag det för?

Jag är inte där jag vill vara. 

Är inte längre påväg mot det jag ville. 

Vart gick det så fel?

Vilket ben ska jag stå på? Vilket kommer inte vika sig? 

Att stå mitt ibland folk som bryr sig, och ändå inte våga säga ett ljud. För då sviker jag. Då är det jag som förstör. 

Så jag lider av att vara utsatt

Lider av att inte kunna ventilera

Lider av att inte kunna söka stöd, tröst, kraft. 

Lider och hoppas,,, 

,,,,, att det en dag ska vara värt det.