Det är jobbigt att inte veta, inte ha en full bild av allt som pågått. Vist har jag vetat mycket, men långt ifrån allt.
Det är svårt att förlåta, när man aldrig riktigt får en ursäkt. Bara en orsak, en förklaring. En giltig sådan, men ändå ingen ursäkt.
Det tär på mig att veta jag legat hemma ensam och saknat dig med varenda millimeter av min kropp, medans du i samma stund legat i någon annans famn.
Och trotts att negativt som hänt, all ångest, oro, sorg och förtvivlan ditt missbruk gett mig,
Känns ofta som jag är mitt i ett maratonlopp. Hur jag än försöker komma ikapp dig, så du ska se mig, går det inte. Du är hela tiden ett steg framför. Emellanåt vill jag bara ge upp, men jag kan inte.
Så jag springer.
Snubblar, snavar.
Slår mig, skrapar mig.
Upp igen, och vidare.
Kanske denna gången jag hinner ikapp.
Hur mycket kommer deta ta av mig? Hur mycket kommer jag låta det ta? Är det deta som är mitt liv? Kommer jag sitta så här om 10 år också? Tanken skrämmer mig.
Ibland undrar jag vad som hänt om situationen var omvänd, om det varit jag som haft detta helvetets missbruk. Hade du stannat och kämpat för mig då? Hade någon stannat och kämpat för mig?
Ibland skulle jag vilja fråga dig. Höra hur du hade gjort. Men vågar inte. Vågar inte höra svaret. För jag tror svaret varit ännu en besvikelse.