Jag försöker öka disstansen mellan oss. Det är så svårt. Många hade aldrig förstått. Men har man trampat över sin egen moral, sina egna principer och värderingar sååå länge, är det svårt att sluta.
Jag har ursäktat ditt beteende så länge, att jag knappt vet hur man slutar. För slutar jag måste jag erkänna för mig själv att jag gjort fel så länge. Då blir det verkligt.
Så många gånger jag låtsats inte bry mig att veta du för bara några timmar sen varit med någon annan, och nu satt med armen om mig, bedyrade sin kärlek till mig.
Så många gånger jag fått veta, fått höra du haft sex med någon annan, och intalat mig själv att det inte påverka mig, att det inte hade med mig att göra, med oss att göra.
Det var vad du sa.
Att stunderna med andra var känslolösa och hade inget med oss att göra. Så jag skulle bara låta bli att tänka på dem. Och jag gjorde mitt yttersta för att lyda.
Men när avståndet nu ökar,
när jag drar mig undan och lyssnar innåt,
då hör jag bara mina egna sårade tankar som jag så länge tryckt undan.
Jag hör min förtvivlan över vad du gjorde mot mig, mot oss.
Min sorg över att känna mig okvinnlig, otillräcklig, oduglig.
Jag ifrågasatte mig själv mer än dig.
Var jag för ful, för tjock, för smal, för gammal, för ung?
Var jag för tråkig i sängen, för oerfaren, för "vanlig"?
Kunde jag göra nått så att jag skulle räcka till?
Frågorna inom mig haglade, men det fanns aldrig nån svar. Frågorna blev hängande i luften, och min vridna syn på att skydda dig formade svaren.
Jag måste bli bättre
Jag måste bli snyggare
Jag måste lära mig duga
Så kanske jag räcker till,,,
Jag vet nu det var ett omöjligt projekt. Jag hade aldrig räckt för att få ditt missbruk att försvinna. Jag hade aldrig kunnat älska dig frisk.
Jag vet också att nu, när jag försöker hitta fotfästet igen, måste jag satsa på att älska någon annan frisk,,,
,,, mig själv