Ensam

Tror aldrig jag känt mig så ensam i hela mitt liv. 

Jag har folk runt mig som bryr sig om mig, som vill hjälpa i, stötta mig. Men hur ska jag våga berätta vad som händer? För har jag väl sagt det, vet jag vad det betyder. Jag kommer inte längre ha nått val mer än att lämna. Alla kommer drömma mig, drömma honom, drömma oss,,,

Allt jag drömt om, önskat, velat kommer vara borta i samma stund som jag öppnar munnen. 

Så jag tiger. För hans skull. För min, vår. 

Jag vill fortfarande tro att det finns en chans. Att allt inte varit bortkastad tid. Deta jah livade mig själv att aldrig mer göra. Here we go again,,, 

Och ändå, trotts jag övergett mina egna principer, trampat över min egen morals gräns, svalt mer kränkningar än jag kan räkna, blir min vilja och lojalitet ifrågasatt,,, 

Vad gör jag deta för?

Vem gör jag det för?

Jag är inte där jag vill vara. 

Är inte längre påväg mot det jag ville. 

Vart gick det så fel?

Vilket ben ska jag stå på? Vilket kommer inte vika sig? 

Att stå mitt ibland folk som bryr sig, och ändå inte våga säga ett ljud. För då sviker jag. Då är det jag som förstör. 

Så jag lider av att vara utsatt

Lider av att inte kunna ventilera

Lider av att inte kunna söka stöd, tröst, kraft. 

Lider och hoppas,,, 

,,,,, att det en dag ska vara värt det.