Jag önskar du förstod hur ont det gjorde i mig att du fick mig att ifrågasätta mig själv. Det är nog det faktiskt som gjort mest ont. Att förstå, inse, veta, fråga,,, och bli kränkt.
Få slängt i huvudet att jag har fel, att jag missförstått, att jag tror nått som inte stämmer. Och fast jag vet sanningen börjar jag ifrågasätta mig själv mer än dina ord. Börjar tvivla på mina egna sanningar och låter mig manipuleras av dina lögner.
Varför?
Varför står jag inte fast när jag vet och förstår?
Kanske för att jag så gärna velat att vi skulle vara utan dina problem.
Kanske för att dina lögner passar min önskebild av framtiden bättre än mina sanningar.
Om jag bara viker mig denna gången också, kanske det är över sen?
Men det är aldrig över. Det tar aldrig slut. Jag vet det inom mig, men står inte ut med tanken på att deta kanske är hur ett liv med dig kommer se ut. Ständigt otrohet. Ständig närvaro av andra. Aldrig ett bara vi.
Hur ska jag klara det?
Kommer jag klara det?
Hur mycket av min egen person måste jag ge upp för att stå ut, för att orka?
Kommer jag någonsin vänja mig vid att aldrig våga tro.
Kommer jag tillslut inte alls våga tro på min magkänsla, kommer allt bli en stor förvirring? Kommer dina svek slå hål på min tro på mig själv?
Hur mycket är kärlek värt?
Just nu,,, tydligen mitt eget liv.