Ibland önskar jag du hade ett alkoholmissbruk istället. Så det hade varit alkohol vi skulle undvika, utesluta. Det hade jag vågat säga högt. Det hade folk förstått, vetat vad det var. Vist hade dom tyckt det var märkligt jag orkat det, men ryckt på axlarna över att det var min huvudvärk vad jag valt.
Eller drogmissbruk. Då hade folk kunnat relatera till det. Vetat någon som haft det, läst om det, hört om det m.m De hade tyckt det var tragiskt och undrat hur det kunnat gå så snett, himmlat med sina ögån åt att jag velat tro du kommer komma ur det.
Eller spelmissbruk. Det hade folk kommit med historier om släktingar/vänner de vet tyvärr suttit fast i det kaoset. Berättat hur mycket de förlora, hur mycket familjer blivit av med, vilka förluster barn i de situationer lidit. Och varnat mig för att stötta dig med pengar.
Men sexmissbruk,,,,
Det vågar man knappt säga högt. Folk tror inte ens det finns. Och finns det så är det vidrigt, äckligt, absolut inget man pratar högt om. Och hade de vetat hade dom inte haft nån förståelse alls för att jag stannat. De hade krävt jag lämna. De hade dömt ut dig, mig oss,,,
Jag hade stätt ännu mer ensam än jag gör nu när ingen vet. När jag bara tar alla smällar av det, utan att kunna söka tröst av någon. Utan att kunna ventilera med någon.
Det är en sjuk sitta.
Inte bara för dig.
Jag blir sjuk.
Vi blir sjuka.
Ditt missbruk förgiftar vårt liv,
Och jag har ingenstans att hämta andan.