Du trampar på mig med dina lögner, och jag bara ligger kvar.
Hoppas att jag ska kunna älska dig "frisk"
Om jag bara anstränger mig mer, bekräftar dig oftare, är tydligare med mina känslor, kanske jag räcker, då kanske jag lyckas.
Men varje nederlag är en ny smäll mitt i ansiktet. Det räckte inte denna gången heller.
Varje lögn blir en ny bekräftelse att jag inte duger. Oavsett vad jag gör så duger jag inte.
Inte tillräckligt.
Du försvarar ditt missbruk med lögner, för att rädda dig själv.
Jag försvarar ditt missbruk med självförakt, för att rädda dig.
Ingen försvarar mig. Ingen räddar mig.
Jag tar smällar, och hoppas det snart ska vara över.
Att älska någon med aktivt missbruk är nog det mest självdestruktiva man kan göra. Det vet jag. Det visste jag sen innan.
Ändå,,,
Kommer jag någonsin räcka?
Kommer jag någonsin känna jag duger?
Kommer vi räcka?
Eller är såren som skapats för djupa, för infekterade?
Kommer du någonsin förstå hur mycket du skadat mig?
Slits mellan illska och kärlek från minut till minut. Mellan hopp och förtvivlan från en stund till en annan.
Allt jag vet kan och tror får du mig att ifrågasätta, misstro, även när jag vet jag har rätt. Så mycket älskar jag dig. Så mycket vill jag vara älskad av dig.
Jag önskar jag älskade mig själv på samma sätt.