Det gör ont när du ljuger för mig. Det svider som knivar i mitt bröst. Och när jag söker din blick och du bara fortsätter lögnerna, vrider du om knivarna 1000 varv. Jag vet att du ljuger. Jag fattar och ser. Men låter dig tro jag går på dina genomskinliga historier. Låter dig tro du lyckats. Det har du på sätt och vis också. Du har än en gång lyckats få mig att vika för mina principer. Än en gång har du fått mig att gå med på något jag i vanliga fall aldrig skulle göra. Jag låter ditt missbruk styra mitt liv, min värld.
Jag är mot min vilja medberoende. Låter dig tro du kommer undan. Men egentligen lurar vi varandra. Du ljuger för mig, jag ljuger för mig själv.
Låtsas det inte gör något.
Men det gör något. Det gör allt. Det gör ont, det förstör mig, bryter ner mig, knäcker mig.
Mitt självförtroende, min självkänsla, min tro på mig själv,,, allt är borta. Och jag låter dig ta det.
Ditt missbruk, har blivit vårt missbruk.
Det var inte deta vi ville ha. Är deta det ända vi kan få?
"Han kommer aldrig att bli frisk från missbruket, bara hålla eller inte hålla sig nykter", det kommer alltid finnas hela livet"
Är deta mitt liv nu?
Jag blundar och andas. Undrar vad jag egentligen vill, och vad du fått mig att tro att jag vill.
Vem är jag utan dig?
Vem är jag med dig?
Är deta början eller slutet?
Vem vet,,,